Lilla salen på Kulturens hus i Luleå var fylld till ungefär en tredjedel på lördagen när Fever Ray spelade. Scenen var dekorerad med vita lampor som lyste vackert mot den väldigt mörka bakgrunden.
Förbandet utgjordes av en ensam kille med elgitarr som han spelade på med stråken från en basfiol vilket var intressant i ungefär tre minuter. Tillslut började delar av publiken sätta sig ned och applåderna berodde nog lika mycket på att det var slut som att folk verkligen visade uppskattning.
Sedan en låång väntan innan Karin Dreijer Andersson äntrade scenen iklädd ett stort lurvigt djurhuvud med horn och resten av kroppen dold av tyg, de övriga musikenas scenkläder var också intressanta, en man med mustasch och skägg i kjol och med någon slags sjal över axlarna hade en saltgurke liknande huvudbonader, två hade mörka masker och en tredje var iklädd en röd Klu Klux Klan liknande dräkt med en stav som användes som rytminstrument. Kring allt detta de blinkande vardagsrumslamporna, rök och lasrar som sammantaget skapade en mycket suggestiv inramning till en fantastisk spelning. Efter ett tag åker djurhuvudet av men man ser inte mer av Karins ansikte ändå bara något suddigt bakom det långa ljusa håret. "If Ihave a heart", "When I grow up", "Concrete walls", allt är lika fantastiskt. Musiken skapar ett drömlandskap som suger in en totalt
Jag var lite orolig för min vad min pojkvän skulle tycka, som varken lyssnat på Knife eller Fever Ray förrut, men han älskade det. Skulle inte förvåna mig om det här blir årets bästa musikupplevelse alla kategorier. Och något av den intressantaste musik som någonsin har skapats och framförts i Sverige.
